Läs min berättelse om Kolare (Östgötamila på Kopparberget)

    Kolning föregås av ett omfattande vedhuggande på våren, för att få torr ved, senare under hösten framforsling till planerad kolnings- plats på hösten. Kolningens (torrdestilationsprocess) betydelse var omfattande och helt avgörande för att utvinna bl.a. koppar och järn, krutet, m.m. ur malmen. Träkol har använts redan 3-4000 år f.Kr. och i minst 6000 år, i Sverige 2-300 år f.Kr. Omkring år 1000 kom genombrottet. Första kolningen skedde i s.k. kolningsgropar 1,5 m i diameter och 2 m djupa med skarpa kanter. Kolveden höggs av till c:a 1 fots längd, utbytet blev lågt. Flertal kolmiltyper fanns från 1600-talet i två huvudgrupper liggmilor och resmilor. Liggmilor var de vanligaste fram till 1900-talet och kan ses i naturen som rektangulär botten, medan resmilor kan ses som cirkelrund botten, men det kan också vara lokalt betonet. Liggmilor hade flera namn; Svenskmila, Gammel svensk mila, Vanlig mila. Veden var vanligen 6-7 m lång och tar längre tid att kola än resmilor. Resmilor finns av flera typer som infördes av Vallonerna på 1600-talet; Tyska milan, Stubbmilan, Ribbvedsmilan, Östgötamilan, Värmlandsmilan, samt Molindermilan med lutande botten. 1933 infördes även Skorsstensmilan vid Gammelkroppa kolarskola. De kolningar som utförs idag för att få fram grillkol tycks Östgötamilan vara den vanligaste. 
    Det finns flera hemsidor som beskriver kolning och även ritningar på kolmilor och kolarkojor. Sök kolmila så hittar du vad du söker.
    Det finns litteratur i kolningskonsten som följer: Kolarskogen av Nils Sälle foto Stefan Örtenblad 1992 __ Om kolnong i mila av G. Svedelius 1872__Handbok för kolare av Hilding Bergström och Gösta Wesslén 1918__Det gamla Grangärde av Otto Blixt 1950__Erfarenheter från kolning i Torsång av Harald Skölving 1996.
    Världsarvet Kopparberget arrangerade ett skogstema med kolning  år 2006 för att visa att skogen som resurs var helt avgörande för Falu gruva "Utan skog ingen gruva". Under gruvans storhetstid, säskilt 1600-talet fanns inte krut ( krutet började användas i slutet av 1700-talet), då var det tillmakningsmetoden med ved som gällde. Genom eld skulle berget sprängas och stora mängder ved behövdes. Omräknat till "dagsnära" mått var det 11000 lastbilar med släp per år i förbrukning. Gruvans ved/kolbehov skulle räckt till att värma upp 50000 villor på ett år.
    2004 konstruerade jag, Nils säfström och Jan Hedberg en studiecirkel i ämnet Skogens historia och betydelse i Världsarvet
   En mila skall ha ett kvinnonamn säger kolarmästare Jan-Erik Bengtshed, så denna mila 2006 döptes till "Gamla mormor". Samma år byggdes kolarkojan av mig med medhjälpare, även om denna koja skulle kunna kallas lyxboning i jämförelse med dåtidens kojor.
    Följande stycke handlar om Trätjära som särskilt på 16-1700 talet var en viktig binäring för jordbruksbefolkningen och en av Sveriges viktigaste exportartiklar till impregnering av fartyg och jordbruksredskap. Med segelfartygens avveckling minskade efterfrågan kraftigt. År 1935 producerades 800 000 kg, men nu är de överväxta med skog. Bästa råmaterial till tjärframställning var kådrika tallstubbar. På hösten bröts stubbarna upp och nästa vår finhöggs dessa till 3-6 dm längder, och jord rensades bort. Tjär- dalar byggdes och täcktes med torv. Runt tjärdalens fot lämnades utan täckning för tändning. Snart svettades veden och efter 5-6 tmmar började tjäran rinna fram i en ränna från bottencentrum  i trätunnor (25 l) Efter 2-3 dyngs bränning lämnade en dal med 7 meters diam. ett utbyte av 10 tunnor.        Källa från Korså Bruk.
    Kolningslitteratur: Kolarskogen; Nils Sälle foto Stefan Örtenblad 1992 - Om kolning i mila; G. Svedelius 1872 - Handbok för kolare; Hilding Bergström och Gösta Wesslén 1918 - Det gamla Grangärde; Otto Blixt 1950 - Erfarenheter från kolning i Torsång; Harald Skölving 1996.