En av änglarna år 1956
Ja, uppenbarligen finns det änglar och för dem spelar hudfärg, ras religion eller politiska
åsikter ingen roll. Änglar gör inte skillnad!
Jag ska ta det från början och berätta om när när Sankte Per första gången
höll dörren stängd för mig.
Jag var en liten pojke på 11 år som i nov 1950 skulle operera bort halsmandlarna. Man placerade mig på en hög stol i en stor vitkalkad operationssal. Sen spände man fast armar och ben med läderremmar för
att påbörja nedräkningen till tio, för nedsövningen. En sköterska stod bredvig mig och höll en eterflaska. Hon
droppade etern på en kåpa som var fäst på mitt huvud. Jag lyckades slita loss vänster armen och "sopade" till sköterskan. När glasflaskan slogs i tusen bitar på det hårda golvet och etern flöt ut, var
det nära att jag lyckades söva ner alla änglarna i rummet. Jag tyckte mitt huvud rullade som ett klot på halsen, sen försvann jag in i dimman. Per öppnade bara en liten glipa i dörren, men han släppte aldrig in
mig.
Nästa gång Per höll porten stängd, var våren 1952, när jag som 12-åring
för första gången skulle hugga ved i skogen. Glad i hågen och med nyslipad yxa och högg jag av en tå. Resultatet blev en blodfylld stövel. Foten paketerades i handdukar och kläder, för snabbfärd
till lasarettet. Änglarna sydde fast tån innan jag förblödde och Per stängde dörren igen.
Den här
gången var år 1956 som tonåring. En känd kirurg skar ett 25 cm snitt i midjan/ryggen på mig, när han åtgärde ett njurproblem som jag drabbats av. Då uppenbarade sig verkligen änglarna på riktigt,
(här finns mitt enda fotobevis). I tre veckors tid pysslade de om mig och Per höll i dörrhandtaget, men öppnade aldrig.
Som
20-åring var det dags igen. När yxan klöv knäskålen... tvekade Per om han skulle öppna eller stänga porten. Natten efter var jag tlll Per och vände, men till slut satte han på ett rejält
hänglås, och jag var utanför hans port.
Våren 1961 lossade vi timmer, för lagring i en sjö, innan det var dags att
såga. En järnstake från timmerbilen lossnade, slog mig i huvudet och tryckte ner mig till sjöbotten. Min arbetskamrat, ängeln Bror, drog upp mig och tätade sprickan i min skalle och Per han låste porten.
Fyra år senare blev bilen, en VW 1500, som jag körde totalt
skrot, Ett av bakhjulen satt uppe i
taket efter att jag, i 90 km hastighet, krockat med en lastbil. Under sitsen i min bil låg flera kg dynamit och några hundra tändhattar. Jag var på väg för att spränga bort sten på en basväg i skogen. Troligen kontaktade änglarna Per och meddelade att inte portöppning
var aktuellt. Efter två dagar mådde jag bra.
Men det var inte det sista dramatiska som hände 1964. En dag skulle jag med hjälp
av en "uppvattningspump" förstärka isen på en vinterväg över en tjärn. Tjärnen låg vid Idkerberget, en km från närmaste bilväg. Det var 17 grader kallt så jag började med att
dra ihop ved till en brasa på stranden. Men tände inte. Sedan borrade jag ett hål och startade pumpen. Jag tappade olyckligt greppet om handtaget och pumpen snurrade runt och dränkte mig och
mina vadmalskläder med vatten, som snabbt frös till pansar. Det var precis på vippen att jag blivit kvar i pansaret innan jag fick igång brasan och kunde tina upp mig och jag naken torka alla kläder. Den här gången
var elden min ängel.
Året var 1965. I
juni var jag ute på arbete och skulle ringa ett telefonsamtal till en kollega från en hjälptelefon i Anstakojan efter Dalavägen. Det låg åska i luften och det mullrade lite på avstånd. Rätt som det var flög jag baklänges in bland tallarna
och tuppade av. När jag vaknade var jag förlamad i hela högra halva kroppen. Efter 20 min vågade jag pröva att ringa kollegan igen. Vart tog du vägen? frågade han. Han hade inte hört någon åska.
Förlamningen släppte helt efter två dygn. Någon osynlig ängel såg väl till att livet fortsatte vidare.
Det var år 1982 jag gick till min tandläkare
Olle Redhe och klagade på att jag har så dåliga tänder som bara rasar sönder, ont i hela kroppen, särskilt muskler, leder och mycket ont i huvudet. Olle Redhe sa att det kan bero på "oral galvanism" med för mycket
kvicksilver i kroppen och vi kan skicka ett blodprov till Shweiz för analys i hemlighet (detta blodprov i Sverige fick bara tas på djur) det blev ett hyssande och hemlighållande för stat och allmänhet framöver. Provet visade
stark kvicksilverförgiftning av amalgamfyllningar. Först efter 2 år kunde jag bestämma mig för att dra ur tänderna. Hösten 1984 startade tandurdragningen med 2 st tänder, egentligen fick han bara ta 1 tand åt
gången, men jag övertalade tandläkaren att ta två. Efter detta trodde jag att jag skulle dö, det kändes som någon drog åt ett bälte runt bröstet, så det blev akuten som trodde det var hjärtinfarkt,
men jag hade varnats att detta kunde hända, så jag spelade med på lasarettet, och änglarna fattade ingenting, fick lugnade så ben armar lugnade ner sig. Dagen efter fick jag åka hem. 2 dygn senare fich jag en absistenskick
att jag bara flög fram i skogen. Resterande tänder drogs ur en i taget, med små kickar, ingen bedövning tog för all inflammation i mun. Sedan fick jag vänta i 2 år innan proteserna kunde sättas på plats. Därefter
har jag adrig besäkt tandläkaren. Olle Redhe var en stor förkämpe mot amalgamfyllningar, han fick arbeta mot alla odds och skrev böcker i ämnet, och hur farligt det var att ha världens mest farliga gift i munnen nära
hjärnan. Senare under 90-talet dog han.
När jag många år senare, närmare bestämt 2003, skulle timra mig en snickarbod gjorde jag ett ödesdigert misstag. Uppe på åttonde varvet, fick jag proplem med en stock och behövde
göra en liten justering. Jag reste upp en stege, men slarvade med markfästet. Stegen gled undan och jag föll baklänges över stegen och krossade tredje ryggkotan. Efter ambulanstransport fyra dygn på lasarettet blev jag hemskickad
med stålställning och träningsprogram. Det tog ett år att bli någorlunda lik en människa igen. Men änglarna såg till att Per höll porten stängd.
2008 var det ett knä som krånglade. En bra kirurg och några änglar fixade ett fint jobb och jag fick en ny knäprotes. Dagen efter kom en tuff tjej och
en ännu tuffare kille och sa: "Nu ska du slå böjvinkelrekordet" på knä". Jag gjorde det! 125 grader och rekordet var slaget med 15 grader. Nästa natt vaknade jag, flytande i blod, för operationssåret hade gått
upp. Den fina operationen slet i fästena enligt röntgen, och därmed värk resten av livet. Dessa två sjukgymnaster borde be mig om ursäkt för detta lidande. Kanske trodde de att Per skulle öppna porten, men tji
fick de. Den duktige kirurgen tycker synd om mig och har erbjudit ny operation, men jag törs inte. Är rädd för att få träffa Per, men änglarna skulle jag gärna träffa.
I mars månad 2010 var det dags igen. Per gläntade lite på dörren när jag opererades för tjocktarmscancer och kirurgen tog bort en tumör stor som
en tennisboll, Det blev sju dygn på lasarettet, sedan två dygn i hemmet och som "grödde på moset" tarmvred som avslutning. Då trodde jag att Per hade öppnat porten. Men så var
det inte. Sommaren därefter fick jag cellgiftbehandling och änglarna gjorde ett formidabelt arbete. Nu är jag helt återställd från detta.
Så hamnade jag i mars 2012 på Elisabethsjukhuset i Uppsala Titthålsoperation av vänster axel. Och den sjätte dec opererade man högrar axeln. Änglar, en bra operatör
och en skiclig narkosläkare gör att jag ser alla dessa med gloria. Min hustru hör också till dessa änglar utan vingar men med gloria. Men var gömmer alla änglar sina vingar?
Skulle till Mora och byta knä den 8 febr. 2016, men fick en infektion den 6 febr.. Nytt besök hos änglarna på Falu akuten och senarelagt knäbyte, som änglarna
i Mora grejade mellan den 8 - till 12 mars. Sankte Per är fortfarande arbetslös.
Vintern 2019/2020 fick jag hörapparat och starroperade
båda ögonen ,vänster öga gick perfekt, men höger öga misslyckades helt, huvudet höll på att sprängas i bitar och blev blind några dagar, men dom fixade detta också utan att Per blev inblandad och jättebra
syn som följden av detta.
Kristallsjuka i början mars 2020 blev akutbesök.
Mars 2020 frivillig kanrantän på grund av den rådande Coronankrisen, får se hur detta slutar.
Åter igen okt.2020gläntade Per lite på porten, men stängde igen ejfter att jag fick en propp i lillhjärnan och ambulans till Falu lasarett avd.26 som består av bara änglar både
manliga och kvinnliga, de omhändertog mig i 5 dygn, så Per hade inte en chans denna gånger häller. Storhjärnan röntgades också och inga åldersförändringar har skett där.
Jag börjar tro att Per kastat bort nycklarna för alltid, och gömt änglarnas vingar inlåsta,och ta fram vingarna när han bestmt sig för att öppna
portarna på vid gavel.
Detta är lite av mina funderingar i gott samarbete med Sankte Per!.